Volontärerna på Nybacken

— Vi brukar prata om allt möjligt, framförallt om roliga saker, och ibland spelar vi kort, säger en boende. — Vi brukar också ha frågesport ibland, säger Essi.

Katarina är från Polen, det är även en av de boende på Nybacken.

— Vi brukar prata polska med varandra, ibland diskar vi tillsammans och jag brukar också läsa högt för den boende, säger Katarina.

Kenneth, Essi och Katarina anmälde sig som volontärer till Stora Sköndal för tre år sedan. De träffades när de gick en volontärkurs tillsammans. En kurs som alla volontärer får gå. De var alla tre intresserade av att bli volontärer inom Socialpsykiatrin. Det var också på kursen de kom fram till att de ville vara volontärer tillsammans.

— Jag tyckte det var en jättebra idé och det tyckte även de på Nybacken, säger Pernilla Köhle som arbetar som volontärsamordnare på Stora Sköndal. Pernilla är också den som tar emot alla nya volontärer och ser till att de kommer ut i verksamheterna.

Volontärerna är rörande ense om att man blir volontär för att man själv har fått mycket, och vill ge lite tillbaka. Och att man ständigt får mycket tillbaka själv som volontär.

— Det är meningen med livet, att hjälpa andra, säger Katarina.

Både volontärsamordnaren, volontärerna och de boende är överens om att man inte ska tveka inför att bli volontär, men att man ska tänka igenom det först. Man ska känna att man har tid. Det är viktigt för de boende med kontinuitet. Om en gång i veckan känns för ofta, så är det bättre att komma var tredje vecka. Hellre än att man slutar efter tre veckor. Förutom att vara med de boende så får man som volontär också träffa övriga volontärer, idag ett drygt 70-tal som finns i verksamheten.

— Vi träffas för vidareutbildning, kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte tre gånger per termin. Sammankomster som brukar vara mycket uppskattade, säger Pernilla Köhle .

Kenneth som även arbetar som volontär inom kyrkan och är halvtidspensionär sedan några år tillbaka avslutar med att säga; — Jag är inte rik på pengar, men jag har gott om tid som jag gärna ger av.

 
Stora Sköndal, 2010-12-01, Text och bild: Annika Prine