Möt Eleonora
Att vara klar i huvudet är allt
Eleonora Nordquist är 97 år gammal och tycker att ämnet kanske börjar bli lite uttjatat:
– Ja, de brukar vilja prata om det. Att jag är så gammal. Men jag vet inte om det är så mycket att diskutera.
Född och uppvuxen i Järvsö, med sex systrar och en bror, kom Eleonora Nordquist till Stockholm 1942, och fick jobb i en affär på Götgatan som sålde kappor. Lönen var 35 kr i veckan, något så storslaget att Eleonora fick smak för storstan och stannade på Söder nästan för gott. Flytten till Stora Sköndal är första gången hon bor utanför tullarna sen barndomen. Men hon trivs. Det är vacker natur och lägenheten är ljus och lagom stor. Personalen ger hon med beröm godkänt och bästa vännen Elsa bor rakt över i korridoren, det är trevligt.
Vi pratar om naturen som är så vacker härute, och om kyrkan som ligger så prydligt placerad utanför fönstret, som på ett vykort.
– Det är så backigt bara! Det är svårt att ta sig omkring. Jag har ju en rollator också, men den vågar jag inte använda ute. Nej, hu, om jag skulle ramla. Det vågar jag inte. Jag ser lite dåligt nu också, med vänster öga. Men jag trivs väldigt bra. Tyvärr har jag förlorat aptiten på sistone, och det är så konstigt för jag är inte deprimerad och jag äter nästan ingen medicin.
– Vill du ha en chokladbit? Det vill jag. Vi pratar vidare om dansen på Sturegatan där hon träffade sin man, om Rådhuset där de gifte sig, om konfirmationen hemma i Järvsö (”Alla konfirmerade sig på den tiden, så var det bara.”) och tittar på bilder från barndomshemmet och på lunchutflykter med vännerna från Stora Sköndal. – Han dog i förra veckan, min goda vän. Och hon där är också död. Och mina syskon. Jo, så blir det.
Och jag undrar om det finns någonting hon drömmer om eller längtar efter, men Eleonora Nordquist svarar vänligt:
– Att fortsätta vara klar i huvudet, det är det enda. Man kan inte ha så mycket större anspråk. Det är min enda önskan.