Niclas: ”Jobbet får mig att orka”

#StoltStoraSköndalare

Niclas Johnsson, Kvalitetsutvecklare

Sitt första jobb på Stora Sköndal fick redan han som 15-åring. Då var det mörka byxor och vit skjorta i rollen som serveringsbiträde.

– På den tiden fanns två gästhem på området. Inte riktigt äldreboenden som vi menar idag, men äldre som behövde stöd. De serverades mat i stora matsalar och där serverade jag, både till lunch och middag. Det var en annan tid.

Att Niclas började jobba på Stora Sköndal redan som tonåring är inte så konstigt. Han bodde med sin familj på området och hans mamma jobbade för stiftelsen.

– Det var många barn på området när jag växte upp. Det var en väldigt fin miljö att växa upp i. Nära naturen, men också verksamheter där vi barn var välkomna in. Som ett snickeri, där en kompis pappa jobbade och vi barn kunde kika in när vi hade vägarna förbi.

Det är också förklaringen till att han kom tillbaka till Stora Sköndals område, med sin egen familj, efter några års boende på andra ställen i Storstockholm. Idag är barnen utflugna men de har sprungit på samma stigar och badat i samma sjö.

När Niclas återvände till Sköndal och åter igen började arbeta för stiftelsen, var det som färdigutbildad sjuksköterska. Han hade tagit en omväg via jobb som röntgensköterska, men det var inte för honom.

– Jag valde yrket för att jag älskar människor. På röntgen är det löpande band och väldigt lite kontakt med patienterna.

Äldreomsorgen däremot, visade sig vara helt rätt.

– Det var inget medvetet val. Jag tänkte att jag skulle testa och fastnade direkt. Här kände jag att jag verkligen gör skillnad.

Men idag jobbar han inte längre som sjuksköterska. Ett sjukdomsbesked förändrade allt.

Det var 2024. Niclas hade känt sig svag. Pulsen var hög och han orkade inte saker han orkat tidigare. Själv tänkte han att det kanske var den nya blodtrycksmedicinen som spökade.

När han till slut sökte vård gick allt snabbt. Ett blodprov visade tydligt att något var fel och en röntgen bekräftade en tumör i magen. Beslut togs om att operera bort hela magsäcken och först trodde man att allt var borta. Men sedan dök cancern upp igen.

De cellgifter han går på nu, är vad han själv beskriver som den sista vedertagna behandlingen. Trots det har han inte gett upp.

 – Jag har en väldigt bra läkare, som säger att han tänker forska lite på mig. Så jag har hopp kvar. Även om det bara handlar om några extra månader så betyder det så mycket.

Sjukdomen och behandlingen gör honom otroligt infektionskänslig. Därför blev jobbet i verksamhet otänkbart. Men en kraft som Niclas är det inte svårt att hitta arbetsuppgifter för. Idag jobbar han som kvalitetsutvecklare. Och även om han inte träffar de som stiftelsen finns till för, så känner han att han gör skillnad, just för dem.

– Jag brinner verkligen för likvärdig vård. Många tänker att den frågan handlar om var du söker vård i landet. Men jag tänker att det också handlar om att man ska få samma vård oavsett vem som kommer in genom dörren.

För att säkerställa detta på ett ställe som Stora Sköndal, är genomförandeplaner viktiga. Niclas jobb just nu är att se till att arbetet med dessa planer fungerar, och att de följs. En uppgift som fyller honom med energi och som känns viktig. Men heltid orkar han inte längre. Han jobbar förmiddagar, sedan är det hem och vila som gäller. Det gör att han orkar med familj och vänner.

– Jag är väldigt tacksam över att jag får jobba utifrån min verklighet nu. Många frågar mig hur jag orkar fortsätta jobba. Men jag skulle vilja säga tvärtom, att jobbet får mig att orka. Att jag har ett sammanhang och att jag känner att jag bidrar, det ger mer än det tar.

Niclas vet vad han pratar om. Han har hela sitt liv varit en engagerad föreningsmänniska, i allt från fotboll till fiske. Det man får tillbaka, när man engagerar sig för andra, är ovärderligt, menar han.

Även om han vet att han inte har många år kvar att leva, kanske inte ens ett, så ser han framåt och planerar för saker han vill göra. Ganska snart ska hans whiskey-klubb göra en resa till ett destilleri i Kramfors.

– En del säger att de i min situation bara hade gett upp. Men att bara lägga mig ner och deppa, det ligger inte i min natur. Jag tänker som jag tidigare tänkt om de äldre, som flyttar hit till Stora Sköndals äldreboenden. De kommer inte hit för att dö, utan för att leva så länge de kan.

Under vinjetten #StoltStoraSköndalare får du möta våra Stolta Storasköndalare. Den viktigaste resursen vi har. Medarbetare som genom sitt kunnande och sitt engagemang, gör livet bättre för alla dem vi har äran att stötta runt om i våra verksamheter.