Ulrika: ”Vi ska hjälpa, men inte för mycket”

#StoltStoraSköndalare

Ulrika Manning, arbetsterapeut på Neurologiska rehabiliteringskliniken

Ulrika Manning var arbetsterapeut redan innan hon utbildade sig till det. Åtminstone kände hon så. Ulrika växte upp med en syster med en intellektuell funktionsnedsättning, och det gav många tillfällen att fundera över anpassningar och stöd. Fast på den tiden, när systrarna var små, använde hon andra ord och kanske lite andra metoder för att stötta.

– Jag har alltid velat hjälpa människor att hjälpa sig själva. Det ger mig otroligt mycket att se någon annan klara något de behövt kämpa med. Att få en person att upptäcka sina egna resurser.

I vuxen ålder utbildade hon sig till arbetsterapeut och att få praktisera sitt yrke på just Stora Sköndal är lite av en dröm som gått i uppfyllelse. Hon sökte sig till Neurologiska rehabiliteringskliniken för att hon visste att medarbetarna var så skickliga här. Och att patienterna får så bra hjälp. Sedan anställningens start för fyra år sedan har hon också märkt att det är en arbetsplats med starka värderingar.

– Det finns ett före och efter denna arbetsplats. Jag älskar verkligen att jobba här.

Varje patient är unik

Till Ulrika, och det team hon jobbar i, kommer patienter vars tillstånd kräver intensiv rehab. Ofta är det personer som drabbats av en stroke eller som lever med Parkinson. Men det kan också röra sig om andra sjukdomar eller diagnoser. Vad patienterna behöver från Ulrika varierar stort, och det är det hon gillar med sitt jobb. Varje situation, och person, är unik.

– En del behöver stöd för att kunna klä på sig själva, andra behöver förbereda sig för att gå tillbaka till ett heltidsjobb. Alla har sina egna individuella mål för sin rehabilitering.

Många vet vad en fysioterapeut gör, men vad en arbetsterapeut gör har färre koll på. Ulrika förklarar att fysioterapeuterna fokuserar på saker som styrka, rörlighet, balans och förflyttning, medan hon som arbetsterapeut jobbar med aktiviteter som mål. Det är att klara av att göra en syssla eller en uppgift från vardagslivet som står i fokus. Patienterna arbetar ofta i grupp, med Ulrika och hennes kollegor som stöd.

– Vi lagar mat, sysslar med hantverk eller använder oss av vardagsteknik, som olika skärmar. Allt med syftet att bättre klara sin vardag. Ofta med stort fokus på händernas funktion, säger Ulrika.  

Guida och utmana

Även om patienternas utmaningar är olika, så är Ulrikas roll på ett plan densamma. Det handlar om att motivera och peppa. Eller som Ulrika säger, kunna konsten att ha händerna bakom ryggen.

– Vi ska hjälpa, men inte för mycket. Vi är tränade i att avvakta och ha tålamod, inte gripa in, utan guida. Det handlar om att patienterna ska få känna att de klarar det själva, något som är en viktig form av egenmakt.

Ibland kan det dock vara det motsatta som behövs. Någon som behöver inse sina begränsningar och inte pressa sig själv för hårt. När det till exempel handlar om hjärntrötthet kan lösningen vara att plocka bort saker från dagen, för att ge utrymme för mer återhämtning.

– Det gäller att vara lyhörd och lyssna in. Ofta får man vara som en detektiv för att hitta den bästa vägen framåt. Var finns personens styrkor? Om något inte funkar – hur kan vi göra i stället? Vi arbetsterapeuter brukar säga att vi inte hittar problem, utan lösningar.

Ulrika använder flera målande ord för att beskriva sitt uppdrag. Hon ser sig också som lite av en kameleont.

– Det sätt som funkar med en patient funkar inte alltid med nästa. Vissa patienter behöver jag vara rak och tydlig mot, med andra kanske humor är bästa lösningen för att nå fram. Det gäller att känna av. Patienten är huvudpersonen, jag har en biroll.

På frågan om hon tar med sig jobbet hem så svarar hon ja, men menar att det är på ett bra sätt. Inte betungande.

– Jag kan lämna jobbet med en wow-känsla. Det är underbart när någon uppnår ett mål som man kämpat tillsammans med!

Men även i ljuset finns mörker. En del patienter har sjukdomar som bara går åt ett håll. Då siktar man inte på att bli bättre, utan på att behålla förmågor så länge som möjligt. Eller hitta hjälpmedel och andra lösningar.

– För mig är även det givande, att få vara med och stödja delaktighet och självständighet oavsett hur situationen ser ut. Att kunna fortsätta göra aktiviteter, även små och till synes enkla, är en viktig del i att patienten mår så bra som det går.

Vill stanna och utvecklas

Att hon skulle lämna sitt jobb ser hon inte i stjärnorna, men med det sagt vill hon fortsätta utvecklas i sin roll. Hon har redan en magister i arbetsterapi, till hösten påbörjar hon studier för att bli specialist i arbetsterapi och neurologi. Något som kommer komma patienterna på kliniken till del.

– Eftersom vi är den enda kliniken i Sverige som har grupprogram för personer med Huntingtons sjukdom så kommer jag fördjupa mig i forskningsläget kring specifika metoder och hur man arbetar med rehabilitering vid Huntingtons sjukdom i andra länder.

Under vinjetten #StoltStoraSköndalare får du möta våra Stolta Storasköndalare. Den viktigaste resursen vi har. Medarbetare som genom sitt kunnande och sitt engagemang, gör livet bättre för alla dem vi har äran att stötta runt om i våra verksamheter.